Say Anything

Under de senaste åren har min musiksmak fortsatt att spreta ut sig åt alla möjliga och omöjliga håll. Mina stats på Last.fm över de mest lyssnade artisterna de senaste 12 månaderna säger att det är Say Anything, Röyksopp, Jay-Z, Protest The Hero och Billie The Vision and the Dancers som snurras mest i mina lurar. Är inte det en vilt blandad skara band så vet jag inte vad. I toppen ligger alltså Say Anything. De ligger där eftersom de är världens bästa band. För mig det vill säga. Anledningarna till att de är det är många, så jag tänkte ge mig på ett försök att lista och förklara några av dessa.

För det första är deras musik och texter fruktansvärt ärliga. När Max Bemis sjunger så vet jag att han verkligen menar det han sjunger. Antalet sångare/sångerskor som lyckas med detta tror jag att jag kan räkna på handens alla fingrar. Att han sedan gör det med ett lagom kaxigt, men samtidigt intellektuellt och självmedvetet sätt gör inte saken sämre. Jag menar, lyssna bara på öppningsversen till Every Man Has A Molly:

Here I am, laid bare, at the end of my rope. I’ve lost all hope. So Long!
Molly Connolly just broke up with me over the revealing nature of the songs.
You goddamn kids had best be gracious with the merch money you spend
'cause for you I won’t ever have rough sex with Molly Connolly again.

Det är i min imo genialiskt. Så enkelt, rakt, ärligt, öppet och lite sådär lagom smågalet, vilket är nästa anledning till varför de är världens bästa band. Man är aldrig riktigt säker vad som händer i nästa låt, vers, refräng eller mellanspel. För att vara ett band sprunget ur samma scen som skulle utvecklas till den formstöpta musikgenren som den amerikanska snedluggsemon är idag tycker jag detta är beundransvärt. Äh, nu blev klockan för mycket, jag låter Max få fortsätta försöka övertyga er.


Lägg märke till att han är barfota i videon. Det är såna småsaker som tar det till en helt ny nivå för mig.